– Ni kan kalla det för klasskrig om ni vill. Men att en miljardär betalar åtminstone lika mycket som sin sekreterare? För de flesta amerikaner är det bara sunt förnuft, sa Obama.
Miljardären betalar ”åtminstone lika mycket som sin sekreterare”… Eller snarare betalar han förmodligen långt mycket mer i skatt på ett år än vad hon totalt tjänar.
För övrigt är det sjukt att se en amerikansk president som pratar om klasskrig.. Själva ordet låter helt vansinnigt (och användes som ni vet av kommunisternas (”speciella”) lågstadiegrupp i Eskilstuna härom veckan), men jag tvivlar på att han skulle gilla om det blev ett klasskrig mellan vanliga människor och den politiska parasitklassen… Iofs, det pågår väl till viss del, men det är ett enkelriktat krig. Politikerna använder ”tjänstemännen” (poliser inkluderat i den titeln) som vapen för att attackera vanligt folk hela tiden…
Jag återanvänder en gammal bild för att illustrera varför det är så sjukt att det fortsätter:
Grönt = vanliga människor, rött = politiker, blått = poliser
Uppmärksammade idag en tråd på Flashback med lockande titel, och leddes till den här bloggen, och speciellt det här inlägget som kanske är sant, kanske inte.
Hur som helst innehåller hela historien en detalj som är värd att påpeka. Det är farligt att en organisation (Kronofogdemyndigheten) får i princip ensamrätt på att helt lagligt stjäla folks egendom, och dessutom tydligen utan att kontrollera om det finns bevis för att kravet är legitimt…
Haha, den här tror jag att jag länkat på förra bloggen eller tidigare på den här. Riktigt kul faktiskt, även om det är pro-stat-propaganda å det grövsta.
”Det begriper du väl att det är mycket som inte den enskilde kan klara ensam!”
Tvång eller ensam är alternativen, frivilligt samarbete var knappast ens tänkbart i 50-talets sossesverige.
Speciellt fascinerande att det verkade bli så otroligt mycket dyrare med allting bara för att han inte betalade skatt. Med tanke på hur rik han verkar vara (”direktörn”) så borde allting totalt sett bli betydligt billigare för honom.
Flera hundra kronor/meter för att köra på vägen liksom… eeeeeeh….
En ganska intressant text om spelet Monopol i dag i/på SvD.
Själv har jag aldrig riktigt funderat på vilken bild spelet ger av kapitalism eller så, det har helt enkelt bara varit ett spel för mig. Det blir ju faktiskt ganska bisarrt att tolka det som nån slags bild av verkligheten. Men vissa iakttagelser i den här monopolanalysen är riktigt intressanta, t.ex. bankens uppgift:
Och så är spelets centrala instans, alltså banken, ingen riktig bank: banken har ju inga egna vinstintressen utan har sin uppgift i att försörja spelarna med pengar. Den liknar själva staten.
Rättare sagt liknar den inte ”staten” direkt utan den liknar förstås riksbanken som trycker ut nya pengar på marknaden på löpande band. Olyckligtvis följer ju inte priserna inflationen, gatorna och hyrorna borde bli kanske 1-5% dyrare varje gång en spelare passerar gå.
Det vore kul om det fanns ett brädspel i ungefär samma stil som monopol men som också tar med produktion, från råvaror till konsumentvaror, på något simplifierat sätt.
Ett i mina ögon konstigt påstående som kanske skvallrar om författarens inställning till företagande eller kapitalism är detta:
Och det att ingen arbetar i Monopol, utan i stället försöker skapa en förmögenhet genom att kräva avkastning på fastighetsegendom, döljer i detta skenbart ensidiga perspektiv på affärsvärlden en ekonomisk sanning, nämligen att arbete förekommer i en företagares kalkyl framför allt som kostnad, inte som tillgång.
Där förstår jag inte alls vad han menar. Arbete ÄR ju en tillgång, eller åtminstone det egentligen enda sättet att i slutändan få tillgångar. Jag antar att han tänker sig att arbete = arbetare = anställd = lön, men det är också ett konstigt resonemang. Anställda är ju inte kostnader utan i allra högsta grad tillgångar. Visst, jag måste betala lön till arbetarna för att de ska stanna kvar och jobba åt mig, men jag får ju ett överskott av deras utförda arbete, så varför skulle det vara en kostnad? Mycket märkligt.
Men så fort den ekonomiska friheten blir större och folk faktiskt får kontroll över alla pengar de tjänar, då kommer knappt någon skänka pengar utan istället låta folk svälta ihjäl. De hoppar hellre över liken som ligger på trottoarerna än att skänka pengar. Ett fullkomligt bisarrt argument, och totalt verklighetsfrånvänt förstås.
Desperationen blir tydlig när någon påstår något sånt.
Sen nyligen kan man stötta LvMIS genom att bli medlem för 200 kr/år, vilket jag precis gjorde! Om du gillar vad Mises-institutet gör (hur kan man inte gilla det de gör?) så rekommenderar jag dig att göra detsamma.
Tänk, 200 kr/år är mindre än 4 kronor i veckan. FYRA! Har du inte råd med det unnar jag dig verkligen att spara pengarna.
(OBS! Undertecknad har inget samröre med Mises-institutet annat än som supporter (och nu medlem).)
Att prioritera vinst över kvalitet och utveckling är ett perverterat koncept som aldrig existerar utan att staten är inblandad. Det går helt enkelt inte!
Utan kvalitet – ingen vinst. Utom när staten är med och förstör.
En lite festlig grej i mitt tycke är att Stig-Björn Ljunggren, som väl får anses vara en sosse även om han verkar ungefär lika urvattnad som dagens moderater är om man jämför med sossar/moderater (högerpartister?) för 50 år sen, gillar facebooksidan ”Vi som helt öppet citerar Bastiat”. En sida som tillkom p.g.a. ett par sossars dumma formulering i en av tidigare nämnda debattartiklar i Dalademokraten.
Han har också bidragit med följande på sidan:
Stig-Björn Ljunggren
Faktum är att Karl Marx också öppet citerade Bastiat, dock inte helt beundrande, han ansåg Bastiat var en ”vulgärekonom”, men ändå, han citerade helt utan hämning.
Har alltid tyckt att han verkar vara för rolig för att vara sosse, och dessutom oftast ganska ”opartisk”, resonabel, hur man nu vill kalla det. Detta ändrar inte min uppfattning.
(Gamla nyheter märker jag nu, men ingen annan verkar ha gjort nån större grej av den, så jag får väl bli först med det då. =P)
Få inom frihetliga kretsar har väl missat de två artiklarna i Dalademokraten om ”nyliberalism” eller rentav ”libertarianer” och dess koppling till regeringen. Där det framgick att ”de libertarianska rörelserna i Sverige har stora ekonomiska resurser bakom sig”. Vilket var intressant att höra eftersom vi som faktiskt har med de libertarianska rörelserna att göra inte märker något av det.
I kommentarerna rasade stödet för frihetens filosofi in och verkar ha överrumplat sossarna på DD så till den milda grad att de kände sig tvugna att stänga kommentarsfälten och ta bort alla kommentarer.
Kanske trodde de sig ha blivit trollade? Kanske kunde de inte i sina vildaste mardrömmar tro att stödet för frihet var så starkt i lilla sverige? Kanske trodde de att stödet för artiklarna skulle bli massivt och motståndet bestå av en eller ett par libertarianer som skulle visa sig från sin allra sämsta sida? Och när de istället kom med solklara frihetsargument och skarp kritik mot skribenternas faktakoll (libertarianer med stora ekonomiska resurser!?) blev det för jobbigt?
Jag vet inte varför, men inte ser det speciellt bra ut när meningsmotståndarna motverkas med munkavle istället för motargument.
Notera också att alla länkar till Mises-institutets replik tagits bort från Dalademokratens hemsida, dock är artikeln fortfarande kvar. En sökning på ”mises” ger inga resultat.
Sossarnas ”slutreplik” var tydligen uppe ett tag men plockades sen bort. Allt enligt kommentarer här.
Senaste kommentarerna