- Creeper

Annons

Skulle jag trycka på knappen? Och skulle du?

Jag funderar ibland på det här med att sakta men säkert krympa staten för att få en mjuk och smärtfri övergång till det fria samhället kontra en blixtsnabb ”klippning” av staten till noll på extremt kort tid, alltså ett par dagar max.

Redan här måste jag inflika att det givetvis finns oändligt många mellanlägen, varav något kanske är ”bäst” med facit i hand. Nu har vi dock inget facit, och jag har inte tid att gå igenom oändligt många alternativa vägar, därför tänker jag här diskutera min syn på dels den politiska/parlamentariska vägen till anarki (i betydelsen ”inga härskare”) och dels den mer direkta ”cold turkey”-vägen.

Vid en första anblick ser den politiska vägen betydligt trevligare ut. Folk får gott om tid att sakta men säkert vänja sig vid mer och mer frihet och ansvar. Man kan planera för att ha ersättningsinstitutioner redo när de statliga varianterna läggs ner så att folk inte ”hamnar mellan stolarna”. Men frågan är: är det överhuvudtaget möjligt att förändra ett så stort och trögflytande system inifrån? För det första krävs det att frihetliga personer tar sig in i riksdagen, och dessutom får något att säga till om, vilket (i ett första steg) lär kräva att minst en halv miljon svenskar väljer att lägga sina ”värdefulla” röster på ett sånt parti. Vad är då svårigheten i det? Jo, att ökad frihet har många ”dolda” fördelar, men också många ”synliga” – eller kanske snarare skenbara – nackdelar. En sjukskriven skulle lättare få ett lågbetalt men ändå kanske stimulerande jobb (åtminstone något som ger mer samvaro med andra människor och en känsla av att göra något vettigt än att sitta hemma för sig själv) i ett fritt samhälle, men det han/hon ser i första hand är att sjukersättningen försvinner. Ungefär samma sak med statligt/kommunal-/landstingsanställda. De ser jobbet som försvinner men inte det – säkert roligare och garanterat mer produktiva – jobb som man kan göra istället. För att en sådan person ska rösta på t.ex. Liberala partiet krävs en ideologisk glöd långt starkare än gemene man har idag.

Tänk sedan på alla som är privatanställda och friska och alltså inte skulle förlora speciellt mycket ens i det första steget, men som ändå inte skulle våga rösta på Liberala partiet (eller erkänna att han/hon gör det) på grund av rädslan att bli attackerad av släkt och vänner som är bidragsberoende eller avlönade med skattepengar.

Att få det politiska inflytande som krävs för att ändra hela systemet verkar vara så gott som omöjligt sett till ovan nämnda faktorer.

Att trycka på den stora röda knappen som säger ”Avsluta staten nu” då? Visst kan vi se dåliga saker med det? Det vore verkligen inte önskvärt med våldsamheter, plundring och liknande, som kanske skulle tänkas inträffa om staten plötsligt inte finns längre. Folk är ju i allmänhet avväpnade på grund av våra hårda vapenlagar, speciellt i städerna där det är glesare mellan jägarna. Men skulle en akut frånvaro av poliser innebära att vi får fler tjuvar än tidigare? Förmodligen inte märkbart. De som redan är tjuvar kommer förmodligen fortsätta till en början, kanske i lite större utsträckning än tidigare, men nya bara så där? Skulle du gå och ta andras saker bara för att det inte finns några poliser?

Det är dåligt argumenterande att utgå från att andra är som en själv, men jag tror ändå inte speciellt många skulle börja stjäla bara för att de inte riskerar fängelsestraff. Bristen på poliser och domstolar gör snarare att de istället för 10% risk för fängelse har kanske 1% risk för att bli dödade, och det kan nog vara nog så avskräckande för den som är i valet och kvalet.

Hur skulle då privata alternativ uppstå i ett plötsligt befriat samhälle? Genom att ett behov finns. Det är lika onödigt att fråga det som att fråga hur man ska börja tillverka plattare TV-skärmar med bättre bild. Eller snarare ännu onödigare eftersom behovet är mer allmänt och mer akut, åtminstone om vi talar om brandkår, polis, domstolar osv. När vägarna börjar förfalla kommer någon med entreprenörsanda att inse att här finns pengar att tjäna. Hur lång tid det skulle ta är en annan femma. Situationen med en ”offentlig sektor” som försvinner i en rökpuff över en natt är inte att bagatellisera. Bara en sån sak som den enorma förvirring som skulle råda i EU och övriga grannländer är omöjlig att tänka sig. Skulle de skicka in militärer för att ”rädda” befolkningen som ”förlorat sina ledare”? Kanske. Skulle de lyckas ta över och skapa en ny stat? Kanske. Men låt oss bara strunta i det just nu.

Vi har sett några exempel på relativt fria marknader genom historien, t.ex. Hong Kong. Utvecklingen där har varit otrolig, och vad en HELT fri marknad kan åstadkomma med dagens teknologi kan vi knappast tänka oss ens i våra vildaste fantasier. Se också det här exemplet på vad människor och företag kan göra tillsammans i ett desperat läge. Nu ska man förstås inte vara överdrivet optimistisk (eller pessimistisk) i gissningar om framtida scenarion eftersom det kan leda till dumma beslut, men förutsatt att militären också försvinner och att övriga världen låter bli att förstöra hela projektet tror inte jag att det skulle ta mer än 5 år att få ett någorlunda stabilt fritt samhälle med fungerande rättssystem (till skillnad från dagens felsystem), sjukvård, vägar och hela baletten. Fem år är ganska lång tid när man inte har tiotals nivåer av statlig byråkrati som ständigt försöker lägga fram ett krokben när nån har en idé de försöker förverkliga.

Så, vore fem år av relativt osäker tillvaro värt det? Det beror på hur ”osäkert” det vore. Huvudsaken är att folk inte slår ihjäl varandra eller dör av svält eller så, och det har jag extremt svårt att tänka mig. Lite mer stölder än idag under en övergångsperiod vore i mina ögon ett billigt pris att betala för ett i övrigt fritt samhälle där var och en får full kontroll över sitt eget liv och sina affärer. Om jag på något sätt i förväg kunde övertyga alla eller åtminstone nästan alla om frihetens överlägsna värde jämfört med (den falska) tryggheten som en stat kan erbjuda, så att vi tillsammans kan bygga upp ett fredligt och fritt samhälle, då skulle jag trycka på ”ta-bort-staten-knappen” nu på direkten.

Tyvärr tror jag inte att många skulle vilja ha det fria samhället. De allra flesta skulle antagligen vilja ha staten tillbaks och därför skulle vi säkert ha en ny regering inom en alltför snar framtid… Med det inräknat skulle det inte vara värt det för mig. Knappen får förbli otryckt. Vi får söka en annan väg. Och ett bra steg tror jag är att göra som Gandhi (påstås det åtminstone) har sagt: ”Be the change you want to see in the world”. Lev fredligt. Initiera inte våld. Förespråka inte våld. Säg ifrån om någon gör det. Det är inte alltid lätt, men vi kan väl försöka i alla fall.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

CAPTCHA

*