- Creeper

Annons

Utbildningskatastrofen

Katastrof kan vara överdrivet, men det är definitivt inte bra.

Se bara den här artikeln från Sveriges Universitetslärarförbund.

Ebba Lisberg Jensen, fil. doktor i humanekologi, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola, vill väcka frågan om högskolan behöver en ny utbildningsstrategi, ett helt nytt sätt att tänka för att stödja och hjälpa de studenter som är ”pigga, klipska och aktiva”, men som när det gäller lärandets praktik närmast går att jämföra med 13-åringar.

Likt historikerna understryker hon att det definitivt inte handlar om lärares krav på avancerat akademiskt språk eller ”äldres” traditionella missnöje med ungas språkbruk. Det rör inte heller studenter med dyslexi eller de som inte har svenska som modersmål.
Nej, hon beskriver något helt annat; studenter med obefintlig känsla för hur skriftspråk ska se ut. Det finns de som, för att ta två av många exempel, inte vet att en mening börjar med versal och avslutas med punkt.

Ebba Lisberg Jensen säger att hon såg de första tecknen för tre-fyra år sedan, på att de brister som varit sällsynta undantag hos enskilda studenter, blev alltmer frekventa.
I höstas tvingades hon och kollegerna att underkänna två tredjedelar på en tenta på a-kursen, ”och då var vi ändå snälla”.
– Många studenter har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner. De är ovana att citera och vet inte vad begrepp som ”inledning” innebär.

En annan artikel från New York City säger att hela 80% av de som går ut high school (godkända!!) måste gå förutbildning för att lära sig grundläggande ”läsa, skriva, räkna”-färdigheter för att klara Community College.

Hur det ser ut i andra länder vet jag inte, men med tanke på att situationen är likadan på så skilda platser som NYC och sverige verkar det vara utbrett.

 

Vad kan det bero på, och hur kan vi förbättra situationen?

Det är förstås jättesvårt att säga nåt exakt om vad som gått fel, när det gick fel (efter 2005 när jag gick ut gymnasiet åtminstone, iaf var det inte så  här illa då) och innan man vet varför det är fel vore det dumt att försöka gissa sig till lösningar. Jag har dock mina misstankar.

  • Betydligt fler söker och kommer in på högskoleutbildningar nu än förr. Större andel alltså. Idag är det i stort sett standardförfarande att gå från gymnasiet till högskolan (ofta direkt, vilket jag inte rekommenderar) men för 30 år sen var det kanske så att bara de riktigt ambitiösa och ”smarta” (förstå mig rätt) sökte sig till högskolan medan de som ”inte hade läshuvud” helt enkelt började jobba i en fabrik eller nåt liknande.  Alltså är det fler ”utan läshuvud” som tar sig vatten över huvudet. Jag tror inte att det här spelar in speciellt mycket, men kanske i viss mån.
  • Föräldrar litar alltför mycket på att skolan sköter utbildningen av barnen och tänker därför inte på att ta sitt ansvar för barnens lärande. Ett exempel från verkligheten: min lillebror (som går i femman) får ibland skrivuppgifter i skolan, precis som jag fick när jag var i den åldern. Varje stavfel och grammatikfel markerades obönhörligen med röd penna. Inte 2013. Av någon anledning (tidsbrist?) ser lärare genom fingrarna med småfel i barnens texter. Det gäller säkert inte alla lärare, kanske inte ens alla skolor, men det händer uppenbarligen. Det är egentligen inget problem i sig, om det inte vore för att föräldrarna vaggats in i en falsk säkerhet. De tror att skolan ser till att barnet lär sig läsa och skriva, med viss rätt med tanke på att det var så på deras tid och att staten/kommunen tagit på sig den uppgiften. Föräldrarna, och framförallt vi icke-föräldrar, betalar dyra pengar för att barnen ska lära sig läsa och skriva. Men det går inte längre att lita på skolan.
  • Dagens barn/ungdomar skriver betydligt mer tack vare datorer/internet men de skriver också mer ”vardagligt” än innan datorns riktiga intåg. Det som man på 80-talet ringde och pratade med kompisarna om pratar man istället om i skriftform via Skype eller liknande. Där krävs inte så strikt språk och därigenom blir ordförråd och grammatik lidande. Man tränar in ett ”dåligt” språk, och tar det med sig till skolan och andra seriösa sammanhang. ”Min generation” som först fick lära oss skriva ”rätt” och sen tog steget till internetkommunikation har i allmänhet (tycker jag mig se) gjort tvärtom och tagit med det korrekta språket från skolan till vardagen. Mycket bättre, tycker iaf jag. Ärligt talat (och det är väl inget att vara stolt över direkt) kan jag inte låta bli att se ner lite på såna som skriver i överdrivet mycket ”talspråk” när man t.ex. chattar eller skriver mail eller på diskussionsforum. Jag (och jag är helt säker på att jag inte är ensam) tar den som skriver ”Ja e glad idag!” på betydligt mindre allvar än den som skriver ”Jag är glad idag!”, vilket man kanske bör tänka på om man har nåt viktigt att säga.

 

Vad har du själv för tankar om varför det är så här och hur det kan förbättras? Jag har som ni märker inga direkta förslag till lösningar just nu.

Eller jo, den enklaste och mest självklara lösningen (som inte funkar för alla, men för de allra flesta): att föräldrar tar fullt ansvar för att lära sina barn läsa och skriva. Och förstås att skolans budget minskar så att föräldrarna får mer pengar över (eller råd att minska sin arbetstid för att lära barnen läsa och skriva (om det av nån anledning inte skulle gå att göra på kvällstid)).

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

CAPTCHA

*