- Creeper

Annons

Homofili ska behandlas med läkemedel

[Jag ber 1000 ggr om ursäkt för att det här inlägget blev så långt, men det visade sig att jag hade mycket att säga om saken, och det är något som sällan/aldrig diskuteras seriöst.]

Nu är min rubrik lite annorlunda än DN:s, men jag har satt rubriken för att jag vill diskutera saken ur nån slags ”värdeneutralt perspektiv” eller hur man nu ska säga.

 

Först och främst är jag medveten om att det här (avvikande sexualitet) är ett ämne som man bör tassa runt väldigt försiktigt för att inga missförstånd ska uppstå. Jag har normalt sett inga problem med att uttrycka mig grovhugget och reta upp folk, men nu ska jag försöka vara lite försiktig ändå.

 

Min förståelse, och wiktionarys variant av definitionen av pedofili är ”vuxen person som känner stark sexuell attraktion till barn”. Wikipedia har en tydligare definition som i princip säger samma sak. ”en vuxen människas sexuella dragning till prepubertala barn och barn i tidig pubertet (vanligtvis 12 år eller yngre). För att klassas som pedofil måste den sexuella dragningen vara starkare mot barn än mot vuxna”.
Detta har på senare år blivit förvrängt så att många använder det även för dragning till unga men klart ”post-pubertala” eller ”pubertala” (om nu det är en korrekt term, ni förstår säkert vad jag menar iaf) personer. Den förvrängningen gör i mitt tycke att ordet pedofil blir ganska urvattnat och meningslöst. På samma sätt som ordet ”rasist” börjar bli helt meningslöst idag eftersom många använder det för att beskriva människor som överhuvudtaget inte anser att någon ”ras” är sämre, eller som inte ens tycker att ”ras” är ett vettigt sätt att dela upp olika människogrupper. ”Du är rasist!” säger nån. ”Jaha, och? Det kan ju betyda nästan precis vad som helst, så vadå, borde jag skämmas eller vad menar du?” kan man svara då.

Om vi nu tänker oss vad ”homofil”, eller som det nuförtiden kallas, homosexuell betyder så är det ”sexuellt attraherad enbart av personer av samma kön”. Ännu en slags sexuell attraktion alltså.

Med detta i åtanke är det ganska intressant att tänka tillbaks till det glada 70-talet då homosexualitet sågs som en sjukdom i Sverige, precis som pedofili ses idag. Går vi tillbaks till, säg 1974, exakt 40 år sedan, är en rubrik som den jag använde för det här inlägget inte helt otänkbar, snarare fullständigt rimlig. Det är rent av troligt att om någon tog fram ett medicinskt preparat som skulle kunna ”bota” homosexualitet under 1970-talet så skulle en rubrik i DN vara formulerad exakt så.

 

Ur ett rent ”människorättsperspektiv” är det förstås förkastligt att kriminalisera eller sjukdomsklassa en sexuell läggning. Det är inte alltför ovanligt att se ”vanliga svenskar” säga (eller snarare skriva) sånt som ”lås in alla pedofiler” eller ”pedofiler borde kastreras” eller dylikt, speciellt direkt efter såna händelser som den nyligen avslöjade ”Högsby-pedofilen”. Att göra något sådant vore principiellt exakt detsamma som att göra så med homosexuella eller bisexuella för den delen.

Dock måste vi ta hänsyn till att pedofili har en faktor som gör det mer problematiskt än ”vanlig homosexualitet” (det finns ju personer som är både homosexuella och ”pedosexuella” samtidigt, och då är inte homosexualiteten problemet), nämligen att det involverar barn. Barn och deras rättigheter är ett svårt ämne och som ganska ofta glöms bort i filosofiska resonemang om diverse rättigheter som människor har eller borde ha. Barn är i mångt och mycket helt vanliga människor, bara lite mindre rent fysiskt. De har generellt också lägre intelligens än vuxna människor och en sämre förståelse för framtida konsekvenser av deras handlingar. Dock är varje människa en unik individ, oavsett om den föddes för ett år sedan eller 75 år sedan. Olika omständigheter påverkar individers fysiska styrka och intelligens. En fullt frisk 5-åring är fysiskt överlägsen en 25-åring som är förlamad från halsen och neråt. En normalutvecklad 8-åring kan vara mer intelligent än en utvecklingsstörd 38-åring. Sen finns förstås olika definitioner av intelligens, men vi behöver inte grotta ner oss i det just nu…

Generellt brukar man i libertarianska kretsar säga att en tvångshandling mot någon (som inte själv initierade våld) mot dennes vilja är våld och ett brott mot individens rättigheter. Sen är det föremål för diskussion hur pass tydlig man måste vara i sin tillåtelse eller icke-tillåtelse av att något görs mot en. Om jag tar din plånbok ur din väska utan att du märker något har du inte sagt nej till mig, men du har heller inte sagt ja. I det fallet utgår vi normalt sett från att allt annat än ett uttalat ”du får gärna ta plånboken ur min väska” är ett underförstått ”du får inte ta plånboken ur min väska”. I andra fall är det annorlunda, t.ex. i det här som jag nu (något obekvämt ska erkännas) försöker diskutera, nämligen sexuella situationer. Det normala där (så vitt jag vet) är att gå framåt i nån slags tyst samförstånd snarare än att damen i sällskapet säger ”min gode herre, in med den nu!”.. 🙂 Alltså ett underförstått ”ja” istället för ett underförstått ”nej”. Det är när ett ”nej” eller ”sluta” eller liknande uttalas som den röda lampan tänds och man kränker motpartens rättigheter om man inte respekterar det. Olika i olika situationer. Och det underförstådda ja:et ger vissa problem, samtidigt som det är väldigt praktiskt i de 99,99% av fallen där det aldrig är några tveksamheter.

Frågan det i slutändan brukar leda till när libertarianer diskuterar barnsex (ett klassiskt feel-good-ämne vid släktmiddagen, eller varför inte ta upp det vid fikabordet på jobbet?) är ”(när) kan ett barn anses självständigt och moget nog att ge giltigt samtycke till sexuellt umgänge?” Detta är en viktig fråga för resonemanget om pedofili och straffbarhet. Om man på något vis kan komma fram till att ”människor före puberteten kan aldrig ge samtycke till sexuellt umgänge” så blir det i praktiken alltid ett (rättighets-)brott att ge utlopp för sin pedosexuella läggning tillsammans med ett barn. Vad som händer inuti någons hjärna kan förstås aldrig vara ett brott mot någon annan, så vad snuskpellarna tänker på varken kan eller bör vi bry oss om.
Frågan om människors rätt att bestämma över sina egna kroppar är dock fortfarande olöst och fortfarande viktig. I mitt tycke verkar det, med tanke på individers olika utvecklingsgrad, dåligt att sätta en fast åldersgräns för ”här är det okej, under det här är det inte okej”. Inte bara för att det skapar brottslingar av sådana som inte gör något fel, utan för att det kan göra offer av sådana som skulle kunna skyddas av sin uppenbara omognad med en flexibel gräns.
Det finns gott om tjejer i 15-17-årsåldern som är mycket omogna och har väldigt dåligt konsekvenstänk men som själva får ta smällen i form av ånger och skam efter att ha ”gjort något dumt” med nån sliskig kille (säkert inte sällan med ”modus operandi” att söka upp tjejer av nyss nämnda sort), liksom det finns (relativt) mogna 13-14-åringar i seriösa förhållanden med äldre killar som ibland tvingas avsluta detta medan killarna stämplas som sexbrottslingar och döms till böter eller i värsta fall fängelse.

Det jag nyss nämnde är visserligen ett sidospår i pedofildiskussionen eftersom 13-17-åringar oavsett mental mognad allra oftast är i något stadie av pubertet eller t.o.m. avverkat den helt och hållet. De är alltså inte barn och relativt ointressanta för pedofiler. (Dock kanske pedofiler skulle kunna tänka sig en halvutvecklad 13-åring som ”nödlösning” om de var tillåtna medan 8-åringar inte var tillåtna? Och på så vis minska risken för övergrepp mot barn? En tanke som poppade upp nu bara…) Om vi återgår till huvudspåret, kan det då vara så att ett barn någonsin skulle vilja ägna sig åt nåt sexuellt med en vuxen person? Finns det nån möjlighet att barnet ”får ut nåt” av det? Jag vet inte, men jag har svårt att tro det… Alltså om vi snackar rent ”sexuellt”. Kanske kan de få ut något av det på annat vis, t.ex. ekonomiskt. Men är det värt det? Och hur skulle ett barn kunna bedöma det? För de flesta små barn känns ju en hundralapp som en fantastisk rikedom och det skulle kanske kännas som om det är värt det för att ”farbror Bosse” får se en med byxorna nere, men skulle de se tillbaks på det några år senare utan att ångra sig? Nästa fråga, är alla utbyten fel/dåliga/omoraliska som är frivilliga i stunden men där ena parten senare ångrar sig? Givetvis inte, så varför är det här fel?

Kanske är det så enkelt att vi får skita i principer och logik ibland och helt enkelt resonera som så att vi (de allra flesta) inte vill leva i en värld där snuskhumrar kan ge småbarn en godispåse i utbyte mot att leka ”mjölka kossan” utan att riskera något..? Därför kan man förbjuda sånt beteende, även om det inte riktigt går att motivera med hjälp av rättigheter.

Var ska gränsen gå då? Borde ”farbror Bosse” få ge en 10-åring en mobiltelefon (de små liven brukar ju bli allt mer giriga med åldern 😉 ) för ett fullbordat samlag? 13-åring? Inte vet jag. Vi får fundera mer på det helt enkelt.

Slutligen vill jag bara uppmana till att skänka en tanke till världens pedofiler. Jag tycker ärligt talat väldigt synd om dem. Förmodligen världens mest hatade grupp och utan att de själva har någon skuld till att vara i den situation de är (nu snackar jag om de som fortfarande brottas med sina känslor och ännu inte agerat mot någon). Vi har sakta men säkert (vilken tid det har tagit..) accepterat att homosexuella inte väljer sin läggning, kan vi inte acceptera att pedofiler inte heller gör det? Vilket helvete det måste vara att leva som pedofil.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

*